Sjöstedt – En ny politisk verklighet
Vänsterpartiet har förändrats i grunden och växt ordentligt. Nu söker partiet egen direkt politisk makt, inte att korrigera riktningen för en större socialdemokrati, skriver Jonas Sjöstedt.
Så lägger sig dammet från den politiska krisen och Stefan Löfven är åter statsminister. Som en omruskad katt med nio liv landar han på fötterna, ser sig runt och går vidare mot valet 2022. Men den politiska verkligheten är ny. Marknadshyrorna är stoppade, förhoppningsvis för lång tid framöver. Januariavtalet är borta. Centerpartiet försöker rädda några få punkter som de vill ha genomförda. Liberalerna är numera en del av det blåbruna blocket. Regeringen måste anpassa budgeten till vad Vänsterpartiet och Centerpartiet vill. Det kanske inte kallas förhandling denna gång, men i praktiken är det en sådan.
Likheten med våra nordiska grannländer är slående. I Finland bjöd Socialdemokraterna in såväl Vänsterförbundet som Centerpartiet till att samregera. I Danmark förhandlar en socialdemokratisk regering med såväl liberaler som vänsterpartier. I Norge är Socialdemokraterna öppna för att samregera såväl med landets centerparti som dess vänsterparti. Om de svenska socialdemokraterna gör detsamma kan politisk stabilitet skapas. Det kommer att vara viktigt för att bygga ett trovärdigt regeringsalternativ inför och efter valet 2022.
Men det finns också skillnader gentemot våra nordiska grannländer. Vårt centerparti är mer marknadsliberalt och högerinriktat i den ekonomiska politiken. Men ännu mer avgörande är att Socialdemokraternas ledning inte verkar vilja bygga stabila majoriteter där Vänsterpartiet ingår.
Jag har alltid tyckt att Löfven har varit som bäst vid kriser. Han tog initiativet med att hota med extraval hösten 2014 när den rödgröna budgeten röstades ned, han synade högerns bluff och fick decemberöverenskommelsen. Vid terrorattentatet på Drottninggatan klev han fram som den ledare landet behövde i chocken. Han slingrade sig ur krisen om Transportstyrelsen så att högern, inte regeringen, framstod som de stora förlorarna. Under pandemins inledning steg förtroendesiffrorna när regeringen la extrabudget på extrabudget för att hantera krisen.
Därför såg jag fram emot pressträffen när han skulle meddela om extraval eller talmansrundor. Regeringen hade missbedömt den politiska situationen och Vänsterpartiets agerande. Hur skulle den nu ta initiativet? Men istället för att vara statsman, ta initiativet och samla sitt regeringsunderlag så gjorde Löfven motsatsen. Han framstod bitter, stod mest och skällde på Nooshi Dadgostar och tog inget eget ansvar för att samla sitt regeringsunderlag. Dessutom talade han inte sanning när han påstod att regeringen erbjudit förutsättningslösa samtal mellan parterna som hyresgästerna och Vänsterpartiet önskat.
Här någonstans finns en viktig förklaring till det instabila politiska läget och regeringens oförmåga att hantera den politiska krisen. Löfvens strategiska mål har hela tiden varit att gå högerut, spräcka den borgerliga Alliansen och samarbeta med Centerpartiet och Liberalerna. Han har aldrig velat ha något vänstersamarbete eller någon vänsterpolitik. När hans projekt föll samman hade han svårt att ändra riktning. Det är bara relationen till Centerpartiet som vårdas trots att regeringen precis blivit avsatt. Den nya verkligheten verkar inte ha sjunkit in.
Det var oändligt mycket viktigare att Wallenberg var nöjd än att vänsterpartister var det.
Stefan Löfven kommer från Ö-vik, där brukade Socialdemokraterna ha egen majoritet. I Metall, där Löfven var ordförande, hölls vänsterpartister och andra socialister kort. De skulle vara glada om de fick fika på medlemsmötena. Goda kontakter med företagen och deras ägare var centralt. Det var oändligt mycket viktigare att Wallenberg var nöjd än att vänsterpartister var det.
I politiken var stabilitet och regeringsmakten målet, medlet blev att göra upp med borgerliga partier. I minnet finns gamla tiders centerparti som kunde köpas över för lägre skatt på handelsgödsel eller fler upprustade vägar på landsbygden. Men Centerpartiet är ett annat parti idag, en direkt utförare av krav från olika kapitalintressen. De vill privatisera och stöpa om stora delar av vårt land, de vill montera ned den svenska modell som Löfven hyllar. Socialdemokraternas politiska dominans finns dessutom bara kvar som trösterikt minne. Vi lever i en ny politisk verklighet.
Socialdemokraternas kurs har utgått från den gamla kartan. Efter valet 2014 meddelade de direkt att de bara ville regera med Miljöpartiet, inte Vänsterpartiet. Ett vänstersamarbete skulle försvåra det långsiktiga målet, att få samregera med ”mitten”. Men Socialdemokraterna var tvungna att förhandla med Vänsterpartiet för att få igenom budgeten.
Vi tvingade dem att lägga fram förslag för att ta bort vinstjakten i välfärden, ett löfte som de sedan försökte svika gång på gång. Vänsterpartiet fick igenom över 80 reformer som ökade jämlikheten i Sverige, reformer som lokala socialdemokrater älskade. Men på toppnivå var Socialdemokraterna sura och försökte ömsom minska Vänsterpartiets inflytande över budgeten, ömsom ta åt sig äran av de reformer som Ulla Andersson och Vänsterpartiet förhandlade fram.
Efter valet 2018 var det en parlamentarisk nödvändighet för Socialdemokraterna att samarbeta med Centerpartiet och Liberalerna. Det insåg även Vänsterpartiet. Vi sa redan då att vi kunde förhandla med mittenpartierna. Vi tänkte att om sossarna var lite smarta så använde de våra krav från vänster för att sansa förslagen på högerpolitik från centerpartister och liberaler. Men det ville aldrig Löfven, han ville hänga av Vänsterpartiet och bara gå ”mitten” till mötes.
Det är svårt att förhandla med någon som vägrar göra det. Löfven skrev istället på en förnedringsklausul om att hålla Vänsterpartiet borta från inflytande, det var nära att ge Sverige ett blåbrunt styre.
Men Januariavtalet byggde på önsketänkande. Partierna låtsades att de hade majoritet i riksdagen och att ett avtal mellan fyra partier skulle trumfa parlamentarismens grundprincip om att en regering måste respektera och vårda sitt regeringsunderlag. Vänsterpartiets mål var att skapa majoriteter mot olika delar av januariavtalet och samtidigt erbjuda regeringen samarbete åt vänster för att skapa stabila majoriteter.
Men när Vänsterpartiet ordnade mer pengar till välfärden och körde över regeringen om statsbudgeten svarade inte socialdemokraterna med att vilja förhandla, de svarade med att bli sura. När Vänsterpartiet i riksdagen plockade bort högerpolitik ur januariavtalet om arbetsförmedlingen, arbetskraftsinvandring och ingångsavdrag såg inte Löfven det som en möjlighet att tala med Vänsterpartiet och få en bättre politik, han blev arg istället. Med den bakgrunden var det logiskt att det slutade med en misstroendeförklaring och avsatt statsminster.
Vänsterpartiet har förändrats i grunden och växt ordentligt. Nu söker partiet egen direkt politisk makt, inte att korrigera riktningen för en större socialdemokrati. Förr gick det en vänsterväljare på 10 socialdemokratiska. Idag visar opinionsmätningar att det går en vänsterväljare på två socialdemokrater. Partiet har stärkts av att ta tydliga konflikter för vänsterpolitik. Frågan är om Socialdemokraterna har lärt något av det som skett. Jag tror det kan vara avgörande för om det kan utvecklas ett stabilt rödgrönt alternativ framöver.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
